Vägrar se min egna väg.

En svavelstinkande kram omfamnar mig bakifrån, den bränner ner mina känselspröt till de djupt växande rötterna. Ett kalhygge av mannaminne sprider sig som en löpeld över de taggiga kletiga snåren, men ack trots den klara sikten hittar jag inte ut. Jag känner mig jagad, likt ett ensamt villebråd på E22ans vitreflekterande yta. Hellyset är ständigt bakom mig, men ändå följer jag strecken likt en programmerad android utan den minsta tanken på var de må leda mig, och var nästa rastplats må finnas.