En ny era

Jag börjar mala mina egna tankegångar till dårskap av dessa illaluktande tankar som ständigt försöker ta sig ur det kosmiska fängelset. Ty nu är det slut på denna vomering av mitt icke så fagra huvudinnehåll då jag murar igen dess källa med tegelsten och armeringsjärn. Jag kan ej garantera att en harkling av sinneförvirring kan uppstå i ett skymt ögonblick, men det skall allt fjättras med lås och bojor.

Det jag vill basunera ut är att en ny gryning är här på denna vackra ödemark. Från nu och framåt skall allt vad jag faller mig in ristas in i lcdns flytande kristaller. Allt som har med verklighetsflykt att göra kommer att stå på agendan för denna blogg, eller dumhetens näste som det bör kallas. Nu börjar fanskapet...

Veckans låt:

Inferno – Superior Will

Tjeckiska black metal gruppen Inferno (Blanda ej ihop med norska thrash metalbandet Infernö, som för överigt är grisigt bra med) leverar svartmetal som det skall låta, rått, lagom mycket melodi och inte en massa jävla onödiga synthar och tjafs.

Veckas musikvideo:

Norska God Seed, fördetta medlemmar i Gorgorth efter en infernaliskt utdragen och löjlig rättegång om rätten till bandnamnet drog King Ov Hell och Gaahl igång detta projekt. Min första tanke var skeptisk med tanke på att skivorna dessa herrar har medverkat på har i mina öron låtit som en fobisk gruskross. Men dra åt helvete vad fel jag hade, jävlar vad bra det blev. Denna vackra video höjer låten och känsla bara ännu mer.

Veckans album:

Vreid – V

Forna Windir medlemmarna harvar på, adrenalinpumpande Black'n'roll, helvete, vad mer behöver man säga? Ta en öljävel och sätt på plattan.

Veckans Film:

The I Inside är en mindfuck film från den tyske regissören Roland Suso Richter, som vanligtvis regisserar, överraskning, andra världskriget filmer, oväntat va? Hur som helst var det en mycket intressant film som inte följer det vanliga mindfuck spåret att det är huvudpersonen som är mödaren, vilket är förbannat skönt att se. Hela filmen är som ett pussel både för huvudkaraktären och tittaren.

Månadens spel:

Jag vet att jag är eoner efter alla andra, men högen av spel som skall pressas igenom här högre än mount everest så nu har jag äntligen kommit till Batman Arkham City och fy fan vilket jävla bra spel det är. 

Rikligt infekterad

Förpassad till skamvrån i universums dunkla nät, med en hel djurart som dumstrut. Med ihåliga ögonsocknar stirrar vi ut i intet, utan att söka efter dess svar, vi harvar oss hellre ner i den våldtagna radioaktiva jorden som än gång var vårat tempel. Dessa svar må vi ej finna, ty energin är en förbrukningsvara, och vad väntar där nere i vemodets stoft? Nej skruva fast skygglapparna med titaniumskruvar i skallbenets porösa hölje. Låt oss endast se rikedomen, ytligheten och gnistrande diamantkomplex där svinen göds till sin undergång. Ett glimmande yttre, med en illaluktande, svavelstinkande, infekterad insida är allt som består. Saltvattnet börjar dock spräcka dess betong, en katastrof är blott ett antal gryningar bort.

Vägrar se min egna väg.

En svavelstinkande kram omfamnar mig bakifrån, den bränner ner mina känselspröt till de djupt växande rötterna. Ett kalhygge av mannaminne sprider sig som en löpeld över de taggiga kletiga snåren, men ack trots den klara sikten hittar jag inte ut. Jag känner mig jagad, likt ett ensamt villebråd på E22ans vitreflekterande yta. Hellyset är ständigt bakom mig, men ändå följer jag strecken likt en programmerad android utan den minsta tanken på var de må leda mig, och var nästa rastplats må finnas.

Tropiskt Trolleri

Reser mig ur min blytunga sarkofag, denna syresätta behållare för min resa till orions bälte ger mig ingen vila längre, ty larverna och propagandamaskinen maler på. De borrar sig in i det gettunna skinnet och får den minsta cell att starta uppror. Som torpeder fyllda av nyponkärnor kittlar de varenda nerv till ett rullbandssamarbete att bygga små rödlätta vulkaner sprängfyllda av varets honungsliknande karaktär. Ett bristande stavningsintresse och ett filter för väggen av lögner får mig att stänga ventilerna och härda ut till en ny gryning

Gravalvarligt Grund

Kravlar mig ut ännu en gång ur den murkna husgrunden. Färgflagorna hänger löst, de darrar så fjäderlätt i den minsta av vindpustar. Så torkat, negligerat, som fjällen på en skallerorm som torkar obekymrat i en bobs gammal syltburk.

En försiktig het krävs konstant i detta hukade tillstånd, men ögongloberna öppna likt en pilgiftgroda ute på jakt. Ständigt uppmärksam på den minsta rörelse i det oändliga skrotupplaget jag kallar min bakgård. Ingen kan känna sig i tryggan famn här, de gömmer sig i det tunnaste av vattenpussar, i de blekaste patetiska skuggavbildningar på den förgiftade marken. Det enda du dock kan känna är den bitande doften i näshåren av död, en sådant starkt sinne som kramar de minsta av hårrötter till kvävning och får dem att trilla ner som de sista oskyldiga snöflingorna på den våldtagna marken.

Tomhet, ektoplasma och pissoarkakor

Vilket eko, vilken diabolisk tystnad denna förpassade ventil för mina gallaosande tankar har drabbats av. Min personliga klagomur, mitt vattenhål där jag ständigt häller lacknafta över oljebranden på min hjässa. Men ack lika kass som jag är på att träffa mina genetiska skapare, lika värdelös är jag på att plinka ner ett par rader munodör på denna sidan. Jag kan fortsätta ljuga, dra de värsta rövarhistorierna om vilka praktexemplar till öknar jag har flanerat i. Vilka oaser till människor jag har kallt mitt hem, men allt är blått en lögn. Jag skulle rent kunna kalla det för förtal av mig själv, som en smutskastningskampanj startad av mannen med spakar och pinaler i maskinrummet.

Allt är som en felkoppling, som en skarvsladd man så ofta snubblar på, men vägrar göra någonting åt. Nej den får endast ligga kvar där, som den irriterande snaran vi ständigt hoppar hage över. För vem vet, när man väl skulle få den där saknade energi ejakulerad i sin förfallna kropp, då är det ofta dags att packa ner sina klenoder och vandra vidare till nästa by.

Aska

Ett förtvivlat rop från avgrunden skär så mycket djupare än saxen som min navel dela itu. Allt faller dock på dövas öron, de som har valt att kasta sin hörsel i elden, de som blickar utåt när vi har all kunskap på andra sidan. Som ett askmoln som blockerar ens drömmar, låter dem falla i glömska, vissnar bort till en hög av gamla hudceller.

En kyl, en byling och lite smet.

Ett frosseri utbrott i byråkratins kranskommun. Vad an detta anfall när vi ständigt blickar åt boden där tidelag har begåtts? Nej du svävar icke länge som en kajak du en gång var, nu är du blått en intetsägande partikel i stjärnornas svavelstinkande pastej. Men ack, kylen står på glänt ha dessa hyvens kackerlackor gräver sig hektiskt in i de grövsta av mjölkprodukter. En sur eftersmak som når ner till den mentala roten, där bygger den sin lya, med takpannor, perenner och lite fjällbrynt i varje hörn för att återuppleva imperialismens fornstora dagar.

Samlade Förtrycka Tankar Vol. 7

Sitter i min tron av teknologiska underverk människan har skapat i sin kamp om att veta mer, ta sig framåt och kunna binda alla som slavar igen under de multikooperationella företagen. Drar mig försiktigt i min nästintill obefintliga haka, ett tunt lager av skäggstubb har uppstått, som ett sandpapper gjort för att kunna slipa den tunnaste tandpetaren. Mitt skägg, även om det var glest som en savann så känner jag en viss saknad, inte den saknaden som om min lem skulle få för sig att packa sitt bihang och åka på solsemester i Istanbul. Utan en saknad av att ha denna avstressande ansiktsbehåring att ta på i de djupaste tankarna, att snurra den till små virvlar och fantisera om dagen då jag skulle kunna fläta det till en repstege. Sedan kommer jag på att jag snöar bort från allt vad sans och vision heter, det var ej detta ämne jag tänkte pränta ner på de öldroppade tangenterna.

Oh öl, detta livets elixir, som man självmedicinerar de minsta problem och bekymmer med denna från gudarna skänkta dryck. Inte för att för alltid förtrycka det som pressar mot pannloben utan för att sedan plocka fram det när man ligger där och skakar under en illaluktande filt i tv-soffan och är kvävd av ett par ton ångest. Då tycker bibliotekarien i valven av neuroner att det är dags att plocka fram "Samlade Förtrycka Tankar Vol. 7". Hon läser den gärna högt med sin knaggliga ylande röst som påminner mer om en ooljad dörr i ett spökhus på ett resande tivoli. Tanten visar ingen hänsyn trots att det är skrivet stort med rödmarkerade bokstäver att högljudet tal och fonetisk uttalning är strikt förbjudet. Försöker döva de akupunkturnålvassa orden med allt från digital underhållning till en stillsam nattpromenad utanför mitt fönster i hätsk fimpjakt.

Men just nu bedövar jag allt med maniskt snunsinskyfflnade i min ömma ökentorra getmun.

Osunda tankar en kväll i mars.

Jag skriver ej för att jag vill, jag skriver för att jag måste. Har försökt hålla mig undan, men ett grepp lika hårt som ett skruvstäd runt min kroppspulsåder håller mig och infekterar varenda liten tanke och impuls. Jag försöker fly, stoppa huvudet i gasugnen och tända en smutsig fimp. Men det finns inget gömställe, hans monotont ekande steg lyckas alltid ta sig närmre. De maler likt en trans i huvudet, som en kennel av tvåtusen skällande dobermanns som har retats och förtryckts sen valpstadiet. Hur jag än försöker vrida bort mitt huvud ner i marken av skam så tar hans hånleende alltid sig fram till mitt svettiga ansikte. Det går ej att komma undan hans avföringsliknande andedräkt, så frän att den skulle kunna skära genom tjockaste titan.

Han är alltid närvarande, denna fantom av skam. Jag kan inte göra annat än att sluta mina ögon, försöka drömma mig bort, men allt rivs bort lika snabbt som köttet på min bringa i en lejonbur. Hur jag än försöker sy igen denna portal med allehanda medicin så föds jag alltid ut på andra sidan av en krater, med en diameter av det fyrdubbla varje gång. Och tystnaden lägger sig som en bädd av snö i januarimörkret, ensamhet, kyla och vakuum är både president och premiärminister här, utan det minsta tillstymmelse till ett rättvist val.

Man blir så trött, det går som ett virus genom hela kroppen, genom varenda liten por ut till de kluvna hårtopparna. En isolation i en sådan närhet av homo sapiens, jag är där, jag talar med er, men allt är blått ett tomt skal, fyllt av vad jag vill tro efterfrågas. En ensamhet så stor, men ändå flera så kallade vänner. Jag nickar och säger ja tack, men ingen bryr sig när man sitter där i en söndrig kartong och värmer sig på gårdagens nyheter.

Jag kommer aldrig kunna andas samma syre som er, dela samma tankar som er, känna samma upplyftande tankar som er. Jag kommer aldrig kunna bli en del av er, så var det skrivet, så var det sant...

En Rutten Dag

I en sandstorm av taggtråd som kramar de muskelförtvinade patetiska små köttklumpar till armar. Fastspänd i en blästerugn som flår den åldersdigna asbestliknande huden. Ett fuskbygge till hydda utan något kontrakt och ROT-avdrag. En raserad helgedom, tömd på all dess rikedom, rökelse och gudstro. Ett ruckel med mögelskador långt  in i bjälkarna byggda av balsaträ. En storm som knappast skulle riva det tunnaste korthus byggt av poröst gips ger de största sprickorna djupa likt marianergraven i denna fasad.

Rötterna växer och bryter upp all parkett, betong och kalksten i sin väg.
Råttorna gnager upp det gummisviktande maskätna golvet, och tar sig in i äpplets kärna.
Ruttnar gör vi alla, varet forsar fram likt en syndaflod av smält misslyckande, hud och inre organ.

Jag vill tillhöra megatrons arme!

VarDag

En genomskärning i den mänskliga hjärnan, en tredimensionell bild, där man ser dess elektroner sprudla och flyga likt fröna från maskrosor. Vad för korridorer skulle man vandra i? Skulle det vara glödlampor eller ett miljömedvetet val med nyinstallerade lågenergilampor? Är golvet polerat och halt att man skulle hålla sig uppe lika bra som en alagare på en isrink? Eller är golvet befläckat, besudlat av organtransporter från plan 11? Vad sitter det för patrask där? en samling kryptiska oduglingar som tittar ner även fast de redan är längst nere i avgrunden. En formidabel herre beklädd med italienskt mode från topp till tå som hela tiden undrar vad uret är, när vi alla vet att tiden är förgången. En kö så lång att den läggs på hög, byggs broar av, torn som är gjorda av människoskrället för att raseras och byggas upp igen.

Dagen Efter Söndagen

På en topp av fikon och dramatiskt målade skottkärror står det en hög med sand. Så ståtlig denna grushög är, vacker som Babels torn och lika trasig som en karneval av hajfenssoppa. En gryta så djup att den sträcker sig genom min vägg och mitt hav. En livboj kastas ut av den gropiga sjömannen på andra sidan slottet. Tungt i brasan var det minsann när man eldar med ulliga nymfer hela skymningen lång. Ett ekologiskt hår är lika bra att stranda med som en tom rävsax där du odlar potatis. En kakofoni av lösa tankar, sekret och annat slafs.

SööönDAG!

Livet är som en citruskaramell, det är surt och bittert, men det är gratis, så man kan inte tacka nej!

En Samling Dagar

En dyngrak lastbilschaufför som tvättar sina kläder i omärkta sängar.

En veritabel turist förnedrar och plåtar sin gasugn.

En vektorviserad väktare komposterar sin ångmaskin.

En stillsam man fiskar i buken på en kviga.

En skattebefriad trubadur som letar efter sitt dur och sitt moll.

För Många Dagar Sedan

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! jag smörjer mina subbiga knän med babyolja och åker skridskor fram på den groggtäckta parketten fram till er. Jag bönar, ber och flätar en korg där jag stoppar all min ångest i lökform. Som en ursäkt, ett offer över att jag har varit lika frånvarande här som en hyena med taskigt ölsinne. Men jag lovar er nu kamrater och sociopater att inläggen skall flöda igen, som grädden på ett tjockiskonvent.

Under min borstresa från denna sal av ekande debilitet har jag ägnat mig åt att söka efter inspiration med sanddetektor och en gummibandshållare. Jag insåg snabbt att självbefläckelse och demens ej hjälper nu, utan jakten tog sin fart, ut ur yllefickorna. Jag trampade på en smal gränd med härsket smör som rann runt mina fötter stora som kajaker, men med en lyftstyrka som flera år av mänskligt förfall.

Med paddel och hovbiträdet for jag iväg, mötte paddor som kunde få strålkastare att explodera i nya galaxer. Matbestick som kunde penetrera de smalaste sprickorna i jordens basgångar. Och naprapater, i all kosmisk oändlighet, som stora vattendrivna ånglok lunkade de fram. De sjöng om finska vulgariteter och knådade ut varenda liten vitsockrad bergskedja i sin väg. 

Men som Jupiter har sina fellackade taxibilar har även denna hop av maniska kiropraktorer en förgasare igensatt av kallskuret sidfläsk. Och ni mina gravt trivialiserade läsare vet väl hur det går med överdimensionerade charkprodukter?

Samma Dag

Jag sänder ett bubbligt telegram fyllt med fänkål, beskhet och en intimitet som få stofiler är unnat. Det är till er, lyft på fisken och andas selektiv fågelhalsfluss i mitt öra. Det gäller eran pompösa luftballong byggd som en grop men ändå låg som en himlakropp. Varför separerar ni den på trasslig mark när vindvinkeln är så ullig? Nej du, denna pälsruvande svågern kommer ni ej åt utan ett krus fyllt med de sämsta polyperna från en värld av kaninkamikaze. Ack det är min svaghet, min acnehäl, mitt korsord med bara vegetabiliska vokaler, hur ska detta gå ut när pannan är kladdig av Maos gamla majonnäs? Så lite frågor men så många vattenmeloner att deklarera för. Panik, oligopol och en brusten rulltrapps attrapp. Kan inte fly, bara ro runt i en gryta med ociviliserad fondue.

Nästa Dag

En antilop med en gräddmaskin spelar pingis med självaste Torsten Flink.  VILKEN syn? vilket kalas!!! Jag vill banka min flismatta tills den går i kras. Det skall firas med en jättetromb i mitt helgdagsrum. NEEEJ vilket as, rummet är fullt av halvfulla vattenglas. Huuu vilket kaos, jag gömmer mig i Flinks portmonnä. Här var det tomt, dammigt å glest, som käften på en white trash familj från nittiotre. Vilken stil? Vilken klass? Här snackar vi Haute Couture med varsin slibbig folköl till hands.

En Annan Dag

Jag vill gröpa ur mina ögon och lägga dem i en stor porslinsskål med glass.

Jag vill se glassen smälta, förångas, bli slukad av en svärm med brummande bananflugor.

Jag vill känna dessa bevingade parasiter genom mitt oborstade hår, tränga in i min skalp.

Jag vill tänka mig deras frukt, deras larver ta sig in genom benhöljet, djupt in i hjärnan.

Jag vill bli styrd likt en marionettdocka av deras kontaminerande tankegångar.

Jag vill uppleva en värld där insekter är adel och däggdjur är simpla bönder.

Jag vill härska över detta kungadöme uppbyggt av skit.

Jag vill suga i mig ryggmärgsvätskan från mina primattjänare.

Jag vill känna smaken av deras uppgivenhet.

Jag vill känna doften från kadavret vi kallar tellus.

Någon Dag

Jag reser mig ur min grav av skumgummi, fläckig filt och smuts. Borstar bort de sista chipsresterna från mungipan och inmundigar den bittra smaken av dill.  Jag betraktar mitt mausoleum misstänksamt, det liknar mer ett krigsfält. Som frontlinjen i ett krig och jag ligger där tryckt nere i skyttegraven med leran som mitt enda skydd.

Jag försöker kravla mig upp, på denna blandning av jord, fukt och makadam. Tittar upp försynt och ser pansarvagnen dundra fram genom tid och rum, den glider likt smör, men samtidigt hasar den sig fram som en skadeskjuten orm. Kanonmynningen börjar närma sig mitt ynkliga lilla kranium, jag känner de sötaktiga svettpärlorna rinna ner längs min gropiga panna. Skräcken har mig i sin blodiga famn, och jag blir likt scharlakansfeber vit i ansikte. Sluter mina rödspräckliga ögon sakta och kliver in i mörkrets trygga särk.

Jag lättar på denna fjärilslätta duk, plötsligt är jag tillbaka i min kammare av förruttnelse, så ljuvt det helt sonika känns. En sådan tystnad, det enda som hörs är mina andetag mot de skrovliga rökskadade lungorna. Som man vore i ett vakuum, som man svävade omkring i en kolsyrebubbla, allt känns så verklighetsfrämmande.

Dessa tankar penetrerar till sist mitt skallben och in i den gråa sörjan som döljer sig djupt där under. Jag försöker fly ifrån den, vifta bort den, skrika primatvrål för att få den att lämna mig, men ack, den är lika efterhängsen som en höstförkylning. Jag kan bara sätta mig ner och luta mig tillbaka i min tron byggd av ozon och smog.

Sjunde Dagen

Trötthet är som ett nervgift, man blir uppäten inifrån, och faller likt grus till marken.

Sjätte Dagen

Jag känner mig jagad, jagad av denna hemska företeelse som kalls i folkmun för åldrandet. Hur man än försöker gömma sig bakom inpackningar, plastic pudding och diverse nervgift så hinner den ikapp för eller senare. Och jag som en arbetare ha inte kapitalet för att ens sätta ut några väghinder.

Jag vill stanna, hoppa av tåget vid Ungdom Central. Jag känner inget behov för att åka vidare till ändstationen. Dessutom blir både komforten och servicen sämre längs resan. De byter de behagliga skumgummi sätena med något banalt mönster på till betongsuggor med rostiga spikar som tränger upp och infekterar sinnet.

Servicen blir också allt sämre under resans gång, de kommer inte längre med en vagn med allehanda dryck och mackor till överpris. Utan man får själv ta sig igenom flera överfulla vagnar med flodhästliknande människor med spasmer. När man väl har bitit, rivits, slagit och svettat sig igenom denna massa av ister så ligger all mat i en hink täkt av en meter med krossat sylvasst glas. Trots viss tvekan tvingar man ner sin hand i hoppet om att man kan vara den första, den första som klarar det med armen i behåll. Men ack så fel man har, varenda glasbit på vägen ristar in spår, de blir som små anteckningar, berättelse om färden.

När du väl har nått botten och får grepp om denna övergästa macka med eldorado salami på lägger sig besvikelsen som ett tungt ok över axlarna. Var detta allt? En maskbiten behållare för E-ämnen? Precis som en kemikaliefri version av sig själv, förruttningsprocessen är i full gång.

Jag blir påmind om åldrandet av att se min frukost, det är tragiskt...

Femte Dagen

Jag tittar in i tvättmaskinen och iakttar all lump som skall föreställa mina kläder, jag tänker. Allt går runt, det ena varvet efter det andra, likt hur vi människor är. Hela livet går runt, vi föds som ohyfsade små slynglar som inte kan ta hand om sig själva och våra biprodukter. Och avslutar livet som fräcka gubbtjuvar som skiter i överfulla blöjor som privata vårdbolag vägrar tömma.

Allt är detsamma mer eller mindre, lika så med människans liv. Vi säger att vi lär os av våra misstag, ändå begår vi samma gång på gång, fast i olika skepnader. För min egen del gör jag detta konstant, det känns som repeatknappen på en väderbiten festivalbandare har fastnat, på just det där jobbiga spåret, det där spåret man undrar varför man tog med egentligen? Ingen i campet uppskattar att höra låten. Och själv tycker man inte den är lika kul längre, som den var då i tryggheten i sin läderbeklädda kontorsstol med datorskärmens varma ljus i ansiktet.

Den är enbart tjatig, den svider som en chilifrukt i ögonhålan, man vill bara att den ska sluta, gå vidare till nästa spår, där det kanske, kanske finns en låt som tillfredsställer ens ölosande behag. Man sitter och svettas i panik, det finns en överhängande risk att batterierna hinner ta slut innan man har löst denna defekt. Man kan nästan höra hur bandaren sörplar i sig batteriets elektroner. 

Om ändå batterierna vore laddningsbara, då hade problemet varit nästintill obefintligt. Men var i denna ödemark hittar man en kontakt som kan ge energi till de stackars utsvultna energicellerna? Och när man väl har fyllt dem med sprakande styrka, är det ändå inte samma sak igen då? Tror du inte man kommer att trycka in dem våldsamt bakom batteriluckan i den söndersupna bandspelaren och trycka på play?

Det är exakt vad som händer, upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar till all förbannelse. Hela ens liv består av det, jag begår samma misstag om igen. Det är som samma scener ur livets tidigare skådespel fast med annan miljö och andra karaktär, men med samma halvtaskiga manus och usla produktion.  Men kameramannen tittar försynt med likgiltighet och låter filmen rulla, tills vi åter möts på första bildrutan.

Fjärde Dagen

Apatins grymma klor börjar få grepp om mig är jag rädd för. Det känns som inget i min omgivning kan påverka mig, som att jag inte ens är en del av den. Som att allt runt mig sker men jag står utanför och tittar på som om det vore världshistoriens sämsta dokusåpa.  Som om jag vore i en annan dimension, att jag var osynlig, en vålnad som står och flåsar dig i nacken när du tar ut de sista korvörena i bankomaten.

Tiden paserar som en tsunami runt mig, jag sjunker ner i den, min hals fyls av klockslag. Och alla människor runt mig går oförmärkt förbi i hastigt klantiga rörelse, likt en polsk dockfilm anno 1970. Men ack den som bryr sig, inte jag i alla fall. Jag har tappat orken. Jag har verken lusten eller krafterna att simma upp ur dess kuggverk och ta tag i de gigantiska visarna.

INGET kan hålla mig flytande i denna sörja av gårdag och framtid, INGET kan göra mig upprörd längre. Inte ens när en kärring springer framför mig i kön på netto med en vagn full av culinariska varor får min ilska att bubbla längre. För hade jag skakat mina nävar svettiga och fantiserat hur jag skulle ha slaktat detta människostycke, men nu, ingenting, inte ens en suck. Bara tystand, tomhet, ensamhet och sprit.

Tredje Dagen

Med sinnet i bitar plockar jag upp likdelarna som smälter in i parketten, en lätt odör av eter smiter sig in i de havrefyllda näsborrarna. Jag vimlar omkring i ett töcken av välfärd och abstinens, men ack det finns hål att fylla, och baconvinägrett hjälper ej nu.  Med tråd spunnen av champagne försöker jag trä igenom fläsket med min nyodlade nål, men det buktar så ut, rör sig och fladdrar i takt till stormtruppernas tromboner.  En sådan medryckande rytm får gallblåsan att pulsera ut i varenda rör, inte en yxa är torr. Jag drar mig tillbaka till bunkern, täljer mig en Opel och gör ett nytt försök nästa termin.