En ny era

Jag börjar mala mina egna tankegångar till dårskap av dessa illaluktande tankar som ständigt försöker ta sig ur det kosmiska fängelset. Ty nu är det slut på denna vomering av mitt icke så fagra huvudinnehåll då jag murar igen dess källa med tegelsten och armeringsjärn. Jag kan ej garantera att en harkling av sinneförvirring kan uppstå i ett skymt ögonblick, men det skall allt fjättras med lås och bojor.

Det jag vill basunera ut är att en ny gryning är här på denna vackra ödemark. Från nu och framåt skall allt vad jag faller mig in ristas in i lcdns flytande kristaller. Allt som har med verklighetsflykt att göra kommer att stå på agendan för denna blogg, eller dumhetens näste som det bör kallas. Nu börjar fanskapet...

Veckans låt:

Inferno – Superior Will

Tjeckiska black metal gruppen Inferno (Blanda ej ihop med norska thrash metalbandet Infernö, som för överigt är grisigt bra med) leverar svartmetal som det skall låta, rått, lagom mycket melodi och inte en massa jävla onödiga synthar och tjafs.

Veckas musikvideo:

Norska God Seed, fördetta medlemmar i Gorgorth efter en infernaliskt utdragen och löjlig rättegång om rätten till bandnamnet drog King Ov Hell och Gaahl igång detta projekt. Min första tanke var skeptisk med tanke på att skivorna dessa herrar har medverkat på har i mina öron låtit som en fobisk gruskross. Men dra åt helvete vad fel jag hade, jävlar vad bra det blev. Denna vackra video höjer låten och känsla bara ännu mer.

Veckans album:

Vreid – V

Forna Windir medlemmarna harvar på, adrenalinpumpande Black'n'roll, helvete, vad mer behöver man säga? Ta en öljävel och sätt på plattan.

Veckans Film:

The I Inside är en mindfuck film från den tyske regissören Roland Suso Richter, som vanligtvis regisserar, överraskning, andra världskriget filmer, oväntat va? Hur som helst var det en mycket intressant film som inte följer det vanliga mindfuck spåret att det är huvudpersonen som är mödaren, vilket är förbannat skönt att se. Hela filmen är som ett pussel både för huvudkaraktären och tittaren.

Månadens spel:

Jag vet att jag är eoner efter alla andra, men högen av spel som skall pressas igenom här högre än mount everest så nu har jag äntligen kommit till Batman Arkham City och fy fan vilket jävla bra spel det är. 

Rikligt infekterad

Förpassad till skamvrån i universums dunkla nät, med en hel djurart som dumstrut. Med ihåliga ögonsocknar stirrar vi ut i intet, utan att söka efter dess svar, vi harvar oss hellre ner i den våldtagna radioaktiva jorden som än gång var vårat tempel. Dessa svar må vi ej finna, ty energin är en förbrukningsvara, och vad väntar där nere i vemodets stoft? Nej skruva fast skygglapparna med titaniumskruvar i skallbenets porösa hölje. Låt oss endast se rikedomen, ytligheten och gnistrande diamantkomplex där svinen göds till sin undergång. Ett glimmande yttre, med en illaluktande, svavelstinkande, infekterad insida är allt som består. Saltvattnet börjar dock spräcka dess betong, en katastrof är blott ett antal gryningar bort.

Vägrar se min egna väg.

En svavelstinkande kram omfamnar mig bakifrån, den bränner ner mina känselspröt till de djupt växande rötterna. Ett kalhygge av mannaminne sprider sig som en löpeld över de taggiga kletiga snåren, men ack trots den klara sikten hittar jag inte ut. Jag känner mig jagad, likt ett ensamt villebråd på E22ans vitreflekterande yta. Hellyset är ständigt bakom mig, men ändå följer jag strecken likt en programmerad android utan den minsta tanken på var de må leda mig, och var nästa rastplats må finnas.

Tropiskt Trolleri

Reser mig ur min blytunga sarkofag, denna syresätta behållare för min resa till orions bälte ger mig ingen vila längre, ty larverna och propagandamaskinen maler på. De borrar sig in i det gettunna skinnet och får den minsta cell att starta uppror. Som torpeder fyllda av nyponkärnor kittlar de varenda nerv till ett rullbandssamarbete att bygga små rödlätta vulkaner sprängfyllda av varets honungsliknande karaktär. Ett bristande stavningsintresse och ett filter för väggen av lögner får mig att stänga ventilerna och härda ut till en ny gryning

Gravalvarligt Grund

Kravlar mig ut ännu en gång ur den murkna husgrunden. Färgflagorna hänger löst, de darrar så fjäderlätt i den minsta av vindpustar. Så torkat, negligerat, som fjällen på en skallerorm som torkar obekymrat i en bobs gammal syltburk.

En försiktig het krävs konstant i detta hukade tillstånd, men ögongloberna öppna likt en pilgiftgroda ute på jakt. Ständigt uppmärksam på den minsta rörelse i det oändliga skrotupplaget jag kallar min bakgård. Ingen kan känna sig i tryggan famn här, de gömmer sig i det tunnaste av vattenpussar, i de blekaste patetiska skuggavbildningar på den förgiftade marken. Det enda du dock kan känna är den bitande doften i näshåren av död, en sådant starkt sinne som kramar de minsta av hårrötter till kvävning och får dem att trilla ner som de sista oskyldiga snöflingorna på den våldtagna marken.

Tomhet, ektoplasma och pissoarkakor

Vilket eko, vilken diabolisk tystnad denna förpassade ventil för mina gallaosande tankar har drabbats av. Min personliga klagomur, mitt vattenhål där jag ständigt häller lacknafta över oljebranden på min hjässa. Men ack lika kass som jag är på att träffa mina genetiska skapare, lika värdelös är jag på att plinka ner ett par rader munodör på denna sidan. Jag kan fortsätta ljuga, dra de värsta rövarhistorierna om vilka praktexemplar till öknar jag har flanerat i. Vilka oaser till människor jag har kallt mitt hem, men allt är blått en lögn. Jag skulle rent kunna kalla det för förtal av mig själv, som en smutskastningskampanj startad av mannen med spakar och pinaler i maskinrummet.

Allt är som en felkoppling, som en skarvsladd man så ofta snubblar på, men vägrar göra någonting åt. Nej den får endast ligga kvar där, som den irriterande snaran vi ständigt hoppar hage över. För vem vet, när man väl skulle få den där saknade energi ejakulerad i sin förfallna kropp, då är det ofta dags att packa ner sina klenoder och vandra vidare till nästa by.

Aska

Ett förtvivlat rop från avgrunden skär så mycket djupare än saxen som min navel dela itu. Allt faller dock på dövas öron, de som har valt att kasta sin hörsel i elden, de som blickar utåt när vi har all kunskap på andra sidan. Som ett askmoln som blockerar ens drömmar, låter dem falla i glömska, vissnar bort till en hög av gamla hudceller.