En kyl, en byling och lite smet.

Ett frosseri utbrott i byråkratins kranskommun. Vad an detta anfall när vi ständigt blickar åt boden där tidelag har begåtts? Nej du svävar icke länge som en kajak du en gång var, nu är du blått en intetsägande partikel i stjärnornas svavelstinkande pastej. Men ack, kylen står på glänt ha dessa hyvens kackerlackor gräver sig hektiskt in i de grövsta av mjölkprodukter. En sur eftersmak som når ner till den mentala roten, där bygger den sin lya, med takpannor, perenner och lite fjällbrynt i varje hörn för att återuppleva imperialismens fornstora dagar.

Samlade Förtrycka Tankar Vol. 7

Sitter i min tron av teknologiska underverk människan har skapat i sin kamp om att veta mer, ta sig framåt och kunna binda alla som slavar igen under de multikooperationella företagen. Drar mig försiktigt i min nästintill obefintliga haka, ett tunt lager av skäggstubb har uppstått, som ett sandpapper gjort för att kunna slipa den tunnaste tandpetaren. Mitt skägg, även om det var glest som en savann så känner jag en viss saknad, inte den saknaden som om min lem skulle få för sig att packa sitt bihang och åka på solsemester i Istanbul. Utan en saknad av att ha denna avstressande ansiktsbehåring att ta på i de djupaste tankarna, att snurra den till små virvlar och fantisera om dagen då jag skulle kunna fläta det till en repstege. Sedan kommer jag på att jag snöar bort från allt vad sans och vision heter, det var ej detta ämne jag tänkte pränta ner på de öldroppade tangenterna.

Oh öl, detta livets elixir, som man självmedicinerar de minsta problem och bekymmer med denna från gudarna skänkta dryck. Inte för att för alltid förtrycka det som pressar mot pannloben utan för att sedan plocka fram det när man ligger där och skakar under en illaluktande filt i tv-soffan och är kvävd av ett par ton ångest. Då tycker bibliotekarien i valven av neuroner att det är dags att plocka fram "Samlade Förtrycka Tankar Vol. 7". Hon läser den gärna högt med sin knaggliga ylande röst som påminner mer om en ooljad dörr i ett spökhus på ett resande tivoli. Tanten visar ingen hänsyn trots att det är skrivet stort med rödmarkerade bokstäver att högljudet tal och fonetisk uttalning är strikt förbjudet. Försöker döva de akupunkturnålvassa orden med allt från digital underhållning till en stillsam nattpromenad utanför mitt fönster i hätsk fimpjakt.

Men just nu bedövar jag allt med maniskt snunsinskyfflnade i min ömma ökentorra getmun.

Osunda tankar en kväll i mars.

Jag skriver ej för att jag vill, jag skriver för att jag måste. Har försökt hålla mig undan, men ett grepp lika hårt som ett skruvstäd runt min kroppspulsåder håller mig och infekterar varenda liten tanke och impuls. Jag försöker fly, stoppa huvudet i gasugnen och tända en smutsig fimp. Men det finns inget gömställe, hans monotont ekande steg lyckas alltid ta sig närmre. De maler likt en trans i huvudet, som en kennel av tvåtusen skällande dobermanns som har retats och förtryckts sen valpstadiet. Hur jag än försöker vrida bort mitt huvud ner i marken av skam så tar hans hånleende alltid sig fram till mitt svettiga ansikte. Det går ej att komma undan hans avföringsliknande andedräkt, så frän att den skulle kunna skära genom tjockaste titan.

Han är alltid närvarande, denna fantom av skam. Jag kan inte göra annat än att sluta mina ögon, försöka drömma mig bort, men allt rivs bort lika snabbt som köttet på min bringa i en lejonbur. Hur jag än försöker sy igen denna portal med allehanda medicin så föds jag alltid ut på andra sidan av en krater, med en diameter av det fyrdubbla varje gång. Och tystnaden lägger sig som en bädd av snö i januarimörkret, ensamhet, kyla och vakuum är både president och premiärminister här, utan det minsta tillstymmelse till ett rättvist val.

Man blir så trött, det går som ett virus genom hela kroppen, genom varenda liten por ut till de kluvna hårtopparna. En isolation i en sådan närhet av homo sapiens, jag är där, jag talar med er, men allt är blått ett tomt skal, fyllt av vad jag vill tro efterfrågas. En ensamhet så stor, men ändå flera så kallade vänner. Jag nickar och säger ja tack, men ingen bryr sig när man sitter där i en söndrig kartong och värmer sig på gårdagens nyheter.

Jag kommer aldrig kunna andas samma syre som er, dela samma tankar som er, känna samma upplyftande tankar som er. Jag kommer aldrig kunna bli en del av er, så var det skrivet, så var det sant...

En Rutten Dag

I en sandstorm av taggtråd som kramar de muskelförtvinade patetiska små köttklumpar till armar. Fastspänd i en blästerugn som flår den åldersdigna asbestliknande huden. Ett fuskbygge till hydda utan något kontrakt och ROT-avdrag. En raserad helgedom, tömd på all dess rikedom, rökelse och gudstro. Ett ruckel med mögelskador långt  in i bjälkarna byggda av balsaträ. En storm som knappast skulle riva det tunnaste korthus byggt av poröst gips ger de största sprickorna djupa likt marianergraven i denna fasad.

Rötterna växer och bryter upp all parkett, betong och kalksten i sin väg.
Råttorna gnager upp det gummisviktande maskätna golvet, och tar sig in i äpplets kärna.
Ruttnar gör vi alla, varet forsar fram likt en syndaflod av smält misslyckande, hud och inre organ.

Jag vill tillhöra megatrons arme!