Tropiskt Trolleri

Reser mig ur min blytunga sarkofag, denna syresätta behållare för min resa till orions bälte ger mig ingen vila längre, ty larverna och propagandamaskinen maler på. De borrar sig in i det gettunna skinnet och får den minsta cell att starta uppror. Som torpeder fyllda av nyponkärnor kittlar de varenda nerv till ett rullbandssamarbete att bygga små rödlätta vulkaner sprängfyllda av varets honungsliknande karaktär. Ett bristande stavningsintresse och ett filter för väggen av lögner får mig att stänga ventilerna och härda ut till en ny gryning

Gravalvarligt Grund

Kravlar mig ut ännu en gång ur den murkna husgrunden. Färgflagorna hänger löst, de darrar så fjäderlätt i den minsta av vindpustar. Så torkat, negligerat, som fjällen på en skallerorm som torkar obekymrat i en bobs gammal syltburk.

En försiktig het krävs konstant i detta hukade tillstånd, men ögongloberna öppna likt en pilgiftgroda ute på jakt. Ständigt uppmärksam på den minsta rörelse i det oändliga skrotupplaget jag kallar min bakgård. Ingen kan känna sig i tryggan famn här, de gömmer sig i det tunnaste av vattenpussar, i de blekaste patetiska skuggavbildningar på den förgiftade marken. Det enda du dock kan känna är den bitande doften i näshåren av död, en sådant starkt sinne som kramar de minsta av hårrötter till kvävning och får dem att trilla ner som de sista oskyldiga snöflingorna på den våldtagna marken.

Tomhet, ektoplasma och pissoarkakor

Vilket eko, vilken diabolisk tystnad denna förpassade ventil för mina gallaosande tankar har drabbats av. Min personliga klagomur, mitt vattenhål där jag ständigt häller lacknafta över oljebranden på min hjässa. Men ack lika kass som jag är på att träffa mina genetiska skapare, lika värdelös är jag på att plinka ner ett par rader munodör på denna sidan. Jag kan fortsätta ljuga, dra de värsta rövarhistorierna om vilka praktexemplar till öknar jag har flanerat i. Vilka oaser till människor jag har kallt mitt hem, men allt är blått en lögn. Jag skulle rent kunna kalla det för förtal av mig själv, som en smutskastningskampanj startad av mannen med spakar och pinaler i maskinrummet.

Allt är som en felkoppling, som en skarvsladd man så ofta snubblar på, men vägrar göra någonting åt. Nej den får endast ligga kvar där, som den irriterande snaran vi ständigt hoppar hage över. För vem vet, när man väl skulle få den där saknade energi ejakulerad i sin förfallna kropp, då är det ofta dags att packa ner sina klenoder och vandra vidare till nästa by.

Aska

Ett förtvivlat rop från avgrunden skär så mycket djupare än saxen som min navel dela itu. Allt faller dock på dövas öron, de som har valt att kasta sin hörsel i elden, de som blickar utåt när vi har all kunskap på andra sidan. Som ett askmoln som blockerar ens drömmar, låter dem falla i glömska, vissnar bort till en hög av gamla hudceller.