VarDag

En genomskärning i den mänskliga hjärnan, en tredimensionell bild, där man ser dess elektroner sprudla och flyga likt fröna från maskrosor. Vad för korridorer skulle man vandra i? Skulle det vara glödlampor eller ett miljömedvetet val med nyinstallerade lågenergilampor? Är golvet polerat och halt att man skulle hålla sig uppe lika bra som en alagare på en isrink? Eller är golvet befläckat, besudlat av organtransporter från plan 11? Vad sitter det för patrask där? en samling kryptiska oduglingar som tittar ner även fast de redan är längst nere i avgrunden. En formidabel herre beklädd med italienskt mode från topp till tå som hela tiden undrar vad uret är, när vi alla vet att tiden är förgången. En kö så lång att den läggs på hög, byggs broar av, torn som är gjorda av människoskrället för att raseras och byggas upp igen.

Dagen Efter Söndagen

På en topp av fikon och dramatiskt målade skottkärror står det en hög med sand. Så ståtlig denna grushög är, vacker som Babels torn och lika trasig som en karneval av hajfenssoppa. En gryta så djup att den sträcker sig genom min vägg och mitt hav. En livboj kastas ut av den gropiga sjömannen på andra sidan slottet. Tungt i brasan var det minsann när man eldar med ulliga nymfer hela skymningen lång. Ett ekologiskt hår är lika bra att stranda med som en tom rävsax där du odlar potatis. En kakofoni av lösa tankar, sekret och annat slafs.

SööönDAG!

Livet är som en citruskaramell, det är surt och bittert, men det är gratis, så man kan inte tacka nej!

En Samling Dagar

En dyngrak lastbilschaufför som tvättar sina kläder i omärkta sängar.

En veritabel turist förnedrar och plåtar sin gasugn.

En vektorviserad väktare komposterar sin ångmaskin.

En stillsam man fiskar i buken på en kviga.

En skattebefriad trubadur som letar efter sitt dur och sitt moll.

För Många Dagar Sedan

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! jag smörjer mina subbiga knän med babyolja och åker skridskor fram på den groggtäckta parketten fram till er. Jag bönar, ber och flätar en korg där jag stoppar all min ångest i lökform. Som en ursäkt, ett offer över att jag har varit lika frånvarande här som en hyena med taskigt ölsinne. Men jag lovar er nu kamrater och sociopater att inläggen skall flöda igen, som grädden på ett tjockiskonvent.

Under min borstresa från denna sal av ekande debilitet har jag ägnat mig åt att söka efter inspiration med sanddetektor och en gummibandshållare. Jag insåg snabbt att självbefläckelse och demens ej hjälper nu, utan jakten tog sin fart, ut ur yllefickorna. Jag trampade på en smal gränd med härsket smör som rann runt mina fötter stora som kajaker, men med en lyftstyrka som flera år av mänskligt förfall.

Med paddel och hovbiträdet for jag iväg, mötte paddor som kunde få strålkastare att explodera i nya galaxer. Matbestick som kunde penetrera de smalaste sprickorna i jordens basgångar. Och naprapater, i all kosmisk oändlighet, som stora vattendrivna ånglok lunkade de fram. De sjöng om finska vulgariteter och knådade ut varenda liten vitsockrad bergskedja i sin väg. 

Men som Jupiter har sina fellackade taxibilar har även denna hop av maniska kiropraktorer en förgasare igensatt av kallskuret sidfläsk. Och ni mina gravt trivialiserade läsare vet väl hur det går med överdimensionerade charkprodukter?

Samma Dag

Jag sänder ett bubbligt telegram fyllt med fänkål, beskhet och en intimitet som få stofiler är unnat. Det är till er, lyft på fisken och andas selektiv fågelhalsfluss i mitt öra. Det gäller eran pompösa luftballong byggd som en grop men ändå låg som en himlakropp. Varför separerar ni den på trasslig mark när vindvinkeln är så ullig? Nej du, denna pälsruvande svågern kommer ni ej åt utan ett krus fyllt med de sämsta polyperna från en värld av kaninkamikaze. Ack det är min svaghet, min acnehäl, mitt korsord med bara vegetabiliska vokaler, hur ska detta gå ut när pannan är kladdig av Maos gamla majonnäs? Så lite frågor men så många vattenmeloner att deklarera för. Panik, oligopol och en brusten rulltrapps attrapp. Kan inte fly, bara ro runt i en gryta med ociviliserad fondue.

Nästa Dag

En antilop med en gräddmaskin spelar pingis med självaste Torsten Flink.  VILKEN syn? vilket kalas!!! Jag vill banka min flismatta tills den går i kras. Det skall firas med en jättetromb i mitt helgdagsrum. NEEEJ vilket as, rummet är fullt av halvfulla vattenglas. Huuu vilket kaos, jag gömmer mig i Flinks portmonnä. Här var det tomt, dammigt å glest, som käften på en white trash familj från nittiotre. Vilken stil? Vilken klass? Här snackar vi Haute Couture med varsin slibbig folköl till hands.

En Annan Dag

Jag vill gröpa ur mina ögon och lägga dem i en stor porslinsskål med glass.

Jag vill se glassen smälta, förångas, bli slukad av en svärm med brummande bananflugor.

Jag vill känna dessa bevingade parasiter genom mitt oborstade hår, tränga in i min skalp.

Jag vill tänka mig deras frukt, deras larver ta sig in genom benhöljet, djupt in i hjärnan.

Jag vill bli styrd likt en marionettdocka av deras kontaminerande tankegångar.

Jag vill uppleva en värld där insekter är adel och däggdjur är simpla bönder.

Jag vill härska över detta kungadöme uppbyggt av skit.

Jag vill suga i mig ryggmärgsvätskan från mina primattjänare.

Jag vill känna smaken av deras uppgivenhet.

Jag vill känna doften från kadavret vi kallar tellus.

Någon Dag

Jag reser mig ur min grav av skumgummi, fläckig filt och smuts. Borstar bort de sista chipsresterna från mungipan och inmundigar den bittra smaken av dill.  Jag betraktar mitt mausoleum misstänksamt, det liknar mer ett krigsfält. Som frontlinjen i ett krig och jag ligger där tryckt nere i skyttegraven med leran som mitt enda skydd.

Jag försöker kravla mig upp, på denna blandning av jord, fukt och makadam. Tittar upp försynt och ser pansarvagnen dundra fram genom tid och rum, den glider likt smör, men samtidigt hasar den sig fram som en skadeskjuten orm. Kanonmynningen börjar närma sig mitt ynkliga lilla kranium, jag känner de sötaktiga svettpärlorna rinna ner längs min gropiga panna. Skräcken har mig i sin blodiga famn, och jag blir likt scharlakansfeber vit i ansikte. Sluter mina rödspräckliga ögon sakta och kliver in i mörkrets trygga särk.

Jag lättar på denna fjärilslätta duk, plötsligt är jag tillbaka i min kammare av förruttnelse, så ljuvt det helt sonika känns. En sådan tystnad, det enda som hörs är mina andetag mot de skrovliga rökskadade lungorna. Som man vore i ett vakuum, som man svävade omkring i en kolsyrebubbla, allt känns så verklighetsfrämmande.

Dessa tankar penetrerar till sist mitt skallben och in i den gråa sörjan som döljer sig djupt där under. Jag försöker fly ifrån den, vifta bort den, skrika primatvrål för att få den att lämna mig, men ack, den är lika efterhängsen som en höstförkylning. Jag kan bara sätta mig ner och luta mig tillbaka i min tron byggd av ozon och smog.

Sjunde Dagen

Trötthet är som ett nervgift, man blir uppäten inifrån, och faller likt grus till marken.

Sjätte Dagen

Jag känner mig jagad, jagad av denna hemska företeelse som kalls i folkmun för åldrandet. Hur man än försöker gömma sig bakom inpackningar, plastic pudding och diverse nervgift så hinner den ikapp för eller senare. Och jag som en arbetare ha inte kapitalet för att ens sätta ut några väghinder.

Jag vill stanna, hoppa av tåget vid Ungdom Central. Jag känner inget behov för att åka vidare till ändstationen. Dessutom blir både komforten och servicen sämre längs resan. De byter de behagliga skumgummi sätena med något banalt mönster på till betongsuggor med rostiga spikar som tränger upp och infekterar sinnet.

Servicen blir också allt sämre under resans gång, de kommer inte längre med en vagn med allehanda dryck och mackor till överpris. Utan man får själv ta sig igenom flera överfulla vagnar med flodhästliknande människor med spasmer. När man väl har bitit, rivits, slagit och svettat sig igenom denna massa av ister så ligger all mat i en hink täkt av en meter med krossat sylvasst glas. Trots viss tvekan tvingar man ner sin hand i hoppet om att man kan vara den första, den första som klarar det med armen i behåll. Men ack så fel man har, varenda glasbit på vägen ristar in spår, de blir som små anteckningar, berättelse om färden.

När du väl har nått botten och får grepp om denna övergästa macka med eldorado salami på lägger sig besvikelsen som ett tungt ok över axlarna. Var detta allt? En maskbiten behållare för E-ämnen? Precis som en kemikaliefri version av sig själv, förruttningsprocessen är i full gång.

Jag blir påmind om åldrandet av att se min frukost, det är tragiskt...

Femte Dagen

Jag tittar in i tvättmaskinen och iakttar all lump som skall föreställa mina kläder, jag tänker. Allt går runt, det ena varvet efter det andra, likt hur vi människor är. Hela livet går runt, vi föds som ohyfsade små slynglar som inte kan ta hand om sig själva och våra biprodukter. Och avslutar livet som fräcka gubbtjuvar som skiter i överfulla blöjor som privata vårdbolag vägrar tömma.

Allt är detsamma mer eller mindre, lika så med människans liv. Vi säger att vi lär os av våra misstag, ändå begår vi samma gång på gång, fast i olika skepnader. För min egen del gör jag detta konstant, det känns som repeatknappen på en väderbiten festivalbandare har fastnat, på just det där jobbiga spåret, det där spåret man undrar varför man tog med egentligen? Ingen i campet uppskattar att höra låten. Och själv tycker man inte den är lika kul längre, som den var då i tryggheten i sin läderbeklädda kontorsstol med datorskärmens varma ljus i ansiktet.

Den är enbart tjatig, den svider som en chilifrukt i ögonhålan, man vill bara att den ska sluta, gå vidare till nästa spår, där det kanske, kanske finns en låt som tillfredsställer ens ölosande behag. Man sitter och svettas i panik, det finns en överhängande risk att batterierna hinner ta slut innan man har löst denna defekt. Man kan nästan höra hur bandaren sörplar i sig batteriets elektroner. 

Om ändå batterierna vore laddningsbara, då hade problemet varit nästintill obefintligt. Men var i denna ödemark hittar man en kontakt som kan ge energi till de stackars utsvultna energicellerna? Och när man väl har fyllt dem med sprakande styrka, är det ändå inte samma sak igen då? Tror du inte man kommer att trycka in dem våldsamt bakom batteriluckan i den söndersupna bandspelaren och trycka på play?

Det är exakt vad som händer, upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar till all förbannelse. Hela ens liv består av det, jag begår samma misstag om igen. Det är som samma scener ur livets tidigare skådespel fast med annan miljö och andra karaktär, men med samma halvtaskiga manus och usla produktion.  Men kameramannen tittar försynt med likgiltighet och låter filmen rulla, tills vi åter möts på första bildrutan.

Fjärde Dagen

Apatins grymma klor börjar få grepp om mig är jag rädd för. Det känns som inget i min omgivning kan påverka mig, som att jag inte ens är en del av den. Som att allt runt mig sker men jag står utanför och tittar på som om det vore världshistoriens sämsta dokusåpa.  Som om jag vore i en annan dimension, att jag var osynlig, en vålnad som står och flåsar dig i nacken när du tar ut de sista korvörena i bankomaten.

Tiden paserar som en tsunami runt mig, jag sjunker ner i den, min hals fyls av klockslag. Och alla människor runt mig går oförmärkt förbi i hastigt klantiga rörelse, likt en polsk dockfilm anno 1970. Men ack den som bryr sig, inte jag i alla fall. Jag har tappat orken. Jag har verken lusten eller krafterna att simma upp ur dess kuggverk och ta tag i de gigantiska visarna.

INGET kan hålla mig flytande i denna sörja av gårdag och framtid, INGET kan göra mig upprörd längre. Inte ens när en kärring springer framför mig i kön på netto med en vagn full av culinariska varor får min ilska att bubbla längre. För hade jag skakat mina nävar svettiga och fantiserat hur jag skulle ha slaktat detta människostycke, men nu, ingenting, inte ens en suck. Bara tystand, tomhet, ensamhet och sprit.

Tredje Dagen

Med sinnet i bitar plockar jag upp likdelarna som smälter in i parketten, en lätt odör av eter smiter sig in i de havrefyllda näsborrarna. Jag vimlar omkring i ett töcken av välfärd och abstinens, men ack det finns hål att fylla, och baconvinägrett hjälper ej nu.  Med tråd spunnen av champagne försöker jag trä igenom fläsket med min nyodlade nål, men det buktar så ut, rör sig och fladdrar i takt till stormtruppernas tromboner.  En sådan medryckande rytm får gallblåsan att pulsera ut i varenda rör, inte en yxa är torr. Jag drar mig tillbaka till bunkern, täljer mig en Opel och gör ett nytt försök nästa termin.