Jag skriver ej för att jag vill, jag skriver för att jag måste. Har försökt hålla mig undan, men ett grepp lika hårt som ett skruvstäd runt min kroppspulsåder håller mig och infekterar varenda liten tanke och impuls. Jag försöker fly, stoppa huvudet i gasugnen och tända en smutsig fimp. Men det finns inget gömställe, hans monotont ekande steg lyckas alltid ta sig närmre. De maler likt en trans i huvudet, som en kennel av tvåtusen skällande dobermanns som har retats och förtryckts sen valpstadiet. Hur jag än försöker vrida bort mitt huvud ner i marken av skam så tar hans hånleende alltid sig fram till mitt svettiga ansikte. Det går ej att komma undan hans avföringsliknande andedräkt, så frän att den skulle kunna skära genom tjockaste titan.
Han är alltid närvarande, denna fantom av skam. Jag kan inte göra annat än att sluta mina ögon, försöka drömma mig bort, men allt rivs bort lika snabbt som köttet på min bringa i en lejonbur. Hur jag än försöker sy igen denna portal med allehanda medicin så föds jag alltid ut på andra sidan av en krater, med en diameter av det fyrdubbla varje gång. Och tystnaden lägger sig som en bädd av snö i januarimörkret, ensamhet, kyla och vakuum är både president och premiärminister här, utan det minsta tillstymmelse till ett rättvist val.
Man blir så trött, det går som ett virus genom hela kroppen, genom varenda liten por ut till de kluvna hårtopparna. En isolation i en sådan närhet av homo sapiens, jag är där, jag talar med er, men allt är blått ett tomt skal, fyllt av vad jag vill tro efterfrågas. En ensamhet så stor, men ändå flera så kallade vänner. Jag nickar och säger ja tack, men ingen bryr sig när man sitter där i en söndrig kartong och värmer sig på gårdagens nyheter.
Jag kommer aldrig kunna andas samma syre som er, dela samma tankar som er, känna samma upplyftande tankar som er. Jag kommer aldrig kunna bli en del av er, så var det skrivet, så var det sant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar