Sitter i min tron av teknologiska underverk människan har skapat i sin kamp om att veta mer, ta sig framåt och kunna binda alla som slavar igen under de multikooperationella företagen. Drar mig försiktigt i min nästintill obefintliga haka, ett tunt lager av skäggstubb har uppstått, som ett sandpapper gjort för att kunna slipa den tunnaste tandpetaren. Mitt skägg, även om det var glest som en savann så känner jag en viss saknad, inte den saknaden som om min lem skulle få för sig att packa sitt bihang och åka på solsemester i Istanbul. Utan en saknad av att ha denna avstressande ansiktsbehåring att ta på i de djupaste tankarna, att snurra den till små virvlar och fantisera om dagen då jag skulle kunna fläta det till en repstege. Sedan kommer jag på att jag snöar bort från allt vad sans och vision heter, det var ej detta ämne jag tänkte pränta ner på de öldroppade tangenterna.
Oh öl, detta livets elixir, som man självmedicinerar de minsta problem och bekymmer med denna från gudarna skänkta dryck. Inte för att för alltid förtrycka det som pressar mot pannloben utan för att sedan plocka fram det när man ligger där och skakar under en illaluktande filt i tv-soffan och är kvävd av ett par ton ångest. Då tycker bibliotekarien i valven av neuroner att det är dags att plocka fram "Samlade Förtrycka Tankar Vol. 7". Hon läser den gärna högt med sin knaggliga ylande röst som påminner mer om en ooljad dörr i ett spökhus på ett resande tivoli. Tanten visar ingen hänsyn trots att det är skrivet stort med rödmarkerade bokstäver att högljudet tal och fonetisk uttalning är strikt förbjudet. Försöker döva de akupunkturnålvassa orden med allt från digital underhållning till en stillsam nattpromenad utanför mitt fönster i hätsk fimpjakt.
Men just nu bedövar jag allt med maniskt snunsinskyfflnade i min ömma ökentorra getmun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar