Kravlar mig ut ännu en gång ur den murkna husgrunden. Färgflagorna hänger löst, de darrar så fjäderlätt i den minsta av vindpustar. Så torkat, negligerat, som fjällen på en skallerorm som torkar obekymrat i en bobs gammal syltburk.
En försiktig het krävs konstant i detta hukade tillstånd, men ögongloberna öppna likt en pilgiftgroda ute på jakt. Ständigt uppmärksam på den minsta rörelse i det oändliga skrotupplaget jag kallar min bakgård. Ingen kan känna sig i tryggan famn här, de gömmer sig i det tunnaste av vattenpussar, i de blekaste patetiska skuggavbildningar på den förgiftade marken. Det enda du dock kan känna är den bitande doften i näshåren av död, en sådant starkt sinne som kramar de minsta av hårrötter till kvävning och får dem att trilla ner som de sista oskyldiga snöflingorna på den våldtagna marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar