Vilket eko, vilken diabolisk tystnad denna förpassade ventil för mina gallaosande tankar har drabbats av. Min personliga klagomur, mitt vattenhål där jag ständigt häller lacknafta över oljebranden på min hjässa. Men ack lika kass som jag är på att träffa mina genetiska skapare, lika värdelös är jag på att plinka ner ett par rader munodör på denna sidan. Jag kan fortsätta ljuga, dra de värsta rövarhistorierna om vilka praktexemplar till öknar jag har flanerat i. Vilka oaser till människor jag har kallt mitt hem, men allt är blått en lögn. Jag skulle rent kunna kalla det för förtal av mig själv, som en smutskastningskampanj startad av mannen med spakar och pinaler i maskinrummet.
Allt är som en felkoppling, som en skarvsladd man så ofta snubblar på, men vägrar göra någonting åt. Nej den får endast ligga kvar där, som den irriterande snaran vi ständigt hoppar hage över. För vem vet, när man väl skulle få den där saknade energi ejakulerad i sin förfallna kropp, då är det ofta dags att packa ner sina klenoder och vandra vidare till nästa by.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar