Jag försöker kravla mig upp, på denna blandning av jord, fukt och makadam. Tittar upp försynt och ser pansarvagnen dundra fram genom tid och rum, den glider likt smör, men samtidigt hasar den sig fram som en skadeskjuten orm. Kanonmynningen börjar närma sig mitt ynkliga lilla kranium, jag känner de sötaktiga svettpärlorna rinna ner längs min gropiga panna. Skräcken har mig i sin blodiga famn, och jag blir likt scharlakansfeber vit i ansikte. Sluter mina rödspräckliga ögon sakta och kliver in i mörkrets trygga särk.
Jag lättar på denna fjärilslätta duk, plötsligt är jag tillbaka i min kammare av förruttnelse, så ljuvt det helt sonika känns. En sådan tystnad, det enda som hörs är mina andetag mot de skrovliga rökskadade lungorna. Som man vore i ett vakuum, som man svävade omkring i en kolsyrebubbla, allt känns så verklighetsfrämmande.
Dessa tankar penetrerar till sist mitt skallben och in i den gråa sörjan som döljer sig djupt där under. Jag försöker fly ifrån den, vifta bort den, skrika primatvrål för att få den att lämna mig, men ack, den är lika efterhängsen som en höstförkylning. Jag kan bara sätta mig ner och luta mig tillbaka i min tron byggd av ozon och smog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar