Jag känner mig jagad, jagad av denna hemska företeelse som kalls i folkmun för åldrandet. Hur man än försöker gömma sig bakom inpackningar, plastic pudding och diverse nervgift så hinner den ikapp för eller senare. Och jag som en arbetare ha inte kapitalet för att ens sätta ut några väghinder.
Jag vill stanna, hoppa av tåget vid Ungdom Central. Jag känner inget behov för att åka vidare till ändstationen. Dessutom blir både komforten och servicen sämre längs resan. De byter de behagliga skumgummi sätena med något banalt mönster på till betongsuggor med rostiga spikar som tränger upp och infekterar sinnet.
Servicen blir också allt sämre under resans gång, de kommer inte längre med en vagn med allehanda dryck och mackor till överpris. Utan man får själv ta sig igenom flera överfulla vagnar med flodhästliknande människor med spasmer. När man väl har bitit, rivits, slagit och svettat sig igenom denna massa av ister så ligger all mat i en hink täkt av en meter med krossat sylvasst glas. Trots viss tvekan tvingar man ner sin hand i hoppet om att man kan vara den första, den första som klarar det med armen i behåll. Men ack så fel man har, varenda glasbit på vägen ristar in spår, de blir som små anteckningar, berättelse om färden.
När du väl har nått botten och får grepp om denna övergästa macka med eldorado salami på lägger sig besvikelsen som ett tungt ok över axlarna. Var detta allt? En maskbiten behållare för E-ämnen? Precis som en kemikaliefri version av sig själv, förruttningsprocessen är i full gång.
Jag blir påmind om åldrandet av att se min frukost, det är tragiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar