Fjärde Dagen

Apatins grymma klor börjar få grepp om mig är jag rädd för. Det känns som inget i min omgivning kan påverka mig, som att jag inte ens är en del av den. Som att allt runt mig sker men jag står utanför och tittar på som om det vore världshistoriens sämsta dokusåpa.  Som om jag vore i en annan dimension, att jag var osynlig, en vålnad som står och flåsar dig i nacken när du tar ut de sista korvörena i bankomaten.

Tiden paserar som en tsunami runt mig, jag sjunker ner i den, min hals fyls av klockslag. Och alla människor runt mig går oförmärkt förbi i hastigt klantiga rörelse, likt en polsk dockfilm anno 1970. Men ack den som bryr sig, inte jag i alla fall. Jag har tappat orken. Jag har verken lusten eller krafterna att simma upp ur dess kuggverk och ta tag i de gigantiska visarna.

INGET kan hålla mig flytande i denna sörja av gårdag och framtid, INGET kan göra mig upprörd längre. Inte ens när en kärring springer framför mig i kön på netto med en vagn full av culinariska varor får min ilska att bubbla längre. För hade jag skakat mina nävar svettiga och fantiserat hur jag skulle ha slaktat detta människostycke, men nu, ingenting, inte ens en suck. Bara tystand, tomhet, ensamhet och sprit.