Femte Dagen

Jag tittar in i tvättmaskinen och iakttar all lump som skall föreställa mina kläder, jag tänker. Allt går runt, det ena varvet efter det andra, likt hur vi människor är. Hela livet går runt, vi föds som ohyfsade små slynglar som inte kan ta hand om sig själva och våra biprodukter. Och avslutar livet som fräcka gubbtjuvar som skiter i överfulla blöjor som privata vårdbolag vägrar tömma.

Allt är detsamma mer eller mindre, lika så med människans liv. Vi säger att vi lär os av våra misstag, ändå begår vi samma gång på gång, fast i olika skepnader. För min egen del gör jag detta konstant, det känns som repeatknappen på en väderbiten festivalbandare har fastnat, på just det där jobbiga spåret, det där spåret man undrar varför man tog med egentligen? Ingen i campet uppskattar att höra låten. Och själv tycker man inte den är lika kul längre, som den var då i tryggheten i sin läderbeklädda kontorsstol med datorskärmens varma ljus i ansiktet.

Den är enbart tjatig, den svider som en chilifrukt i ögonhålan, man vill bara att den ska sluta, gå vidare till nästa spår, där det kanske, kanske finns en låt som tillfredsställer ens ölosande behag. Man sitter och svettas i panik, det finns en överhängande risk att batterierna hinner ta slut innan man har löst denna defekt. Man kan nästan höra hur bandaren sörplar i sig batteriets elektroner. 

Om ändå batterierna vore laddningsbara, då hade problemet varit nästintill obefintligt. Men var i denna ödemark hittar man en kontakt som kan ge energi till de stackars utsvultna energicellerna? Och när man väl har fyllt dem med sprakande styrka, är det ändå inte samma sak igen då? Tror du inte man kommer att trycka in dem våldsamt bakom batteriluckan i den söndersupna bandspelaren och trycka på play?

Det är exakt vad som händer, upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar på upprepningar till all förbannelse. Hela ens liv består av det, jag begår samma misstag om igen. Det är som samma scener ur livets tidigare skådespel fast med annan miljö och andra karaktär, men med samma halvtaskiga manus och usla produktion.  Men kameramannen tittar försynt med likgiltighet och låter filmen rulla, tills vi åter möts på första bildrutan.